Kaos med tårar

Igår var vi på de efterlängtade ultraljudet. Innan ultraljudet gick vi och åt på tacobar. Jättemysigt! Sen promenerade vi till Mama Mia på Karlavägen. Vi blev lite tidiga (som vanligt när det gäller oss är vi VERKLIGEN i tid...) så vi satte oss ner och bara pratade. 20 minuter efter utsatt tid fick vi komma in och jag hoppade upp på britsen och fram åkte gelen och den lilla apparaten som kan liknas vid en sådan man blippar varor med i matbutiker. Vi tog fram skivan vi hade fått ultraljudet inspelat på förra gången för att få allt på samma skiva. "Ta med er den nästa gång så fyller vi bara på den" sa den dam som gjorde ultraljudet sisst. Vi lämnade fram den och tanten som höll i ultraljudet denna gång tog emot den och satte in den i sin maskin. Jag låg där och mannen stod bredvid och tittade på den lill* som är vår och beundrade näsan och händerna, fötterna, tårna och fick se hur den låg och öppnade munnen och svalde vatten. Vackra stund. Jaha, så var vi färdiga och så fick jag hoppa ner från britsen och vi satte oss och hon sa att allt såg bra ut. Va skönt! Hon hade tagit ut lite bilder till oss som vi fick (utan att betala något) eftersom vi hade fått vänta så länge innan vi fick komma in. Hon trcykte ut skivan och sa, oj va konstigt den verkar ha hoppat ur. Hoppat ur? Jaa, så var det isst. Hon kunde nu inte lova att det hade blivit något inspelat.Vi klädde på oss och var så nöjda med att allt gått bra. Såklart lite ledsna över OM det nu inte hade blivit något, men det visste vi ju inte med säkerhet. Lämnade rummet och tackade för oss. Glada i hågen gick vi till tunnelbanan och satte oss på tåget hem med tankarna på att få  kika igen på underverket. När vi kommit nästan till T-centralen och ska strax hoppa av för att byta tåg ringer telefonen. "Hej det är XXX från Mama Mia. Jag glömde visst kolla på ryggraden, kan ni komma tillbaka" Ja men visst, självklart sa vi. Det är ju för vår skull. Vi hoppade av och åkte tillbaka igen. Satte oss i väntrummet och fick komma in ganska snabbt igen till samma kvinna. Upp på bitsen, får se det lilla underverket igen. Bad henne stoppa in skivan - för om det nu inte blev något förra gången kunde vi väll iaf få det som blev nu. Hon stoppad ei skivan, men den strulade för henne och hon bad om ursäkt för att det inte verkar funka så bra. Tog ut några extra bilder igen till oss och vi tackade och tänkte att det kanske fastnade förra gången iaf. Vi åkte hem.
Väl hemma slänger mannen i skivan i spelaren för att få se om det blev något eller inte. Skivan är tom. tom. TOM! Helt tom! Kvinnan har lyckats radera även den filmen som vi fick med oss från första ultraljudet!!! Och vi som inte hunnit kopiera så vi hade en back-up. Nu kommer mina elefanttårar. Jag gråter och gråter så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Mannen försöker pyssla med skivan men efter 2 timmars arbete med den med en ständigt gråtande fru vid sin sida inser han att hoppet är ute. Jag blir så olycklig! Min bebis, på film, är försvunnen och går aldrig att få tillbaka! Jag går och lägger mig med tårar i ögonen och mannen kommer efter. Jag sover inte särskilt bra...

Imorse går mannen upp 30 minuter före mig. Det är juletid och han måste vara tidigt tidigt på jobbet för att hinna med allt. Han kommer in i sovrummet 5 minuter innan jag ska ta mig upp ur sängen. "Kom älskling, jag kanske har lyckats fixa filen". Det är inte sant, tänker jag! Jag skyndar mig upp med täcket i högsta hugg och sätter mig i soffan med mannen. Och där är den. Filmen. Som var borta. Han har lyckats återskapa den. Med en massa olika program. Som har fått pyssla själva under natten. Där är den. Vår lilla. Jag blir så glad så jag vet inte vad! Tack för att jag har en hjälte till man som klarar av att fixa! Så tacksam!

Idag ska mannen ringa Mama Mia. Vara lite arg och förklara vad som hänt. Att det kan hända fler, som INTE vet hur man ska göra för att återskapa filen. Då är allt borta. För alltid. Kanske kanske får vi en ny tid till ultraljud - och en ny film.

Jag älskar min man!