Imorgon känns verkligen som en stor milstolpe. Att ha gått halvvägs. Då är det ju liksom bara mindre kvar än man gått. Hittills har jag fortfarande haft längre kvar att vara gravid än jag varit det. Men nu, nu blir det bara kortare. Igår låg vi i sängen innan vi skulle somna och mannen kände på och klämde på magen och jo då, nog buffa den alltid. Flera gånger. Jag blir så glad när också han får känna det som jag känner flera gånger om dagen. Men än så länge är det ganska små buffar. Om man jämför med hur "buffarna" (som man knappt kunde kalla buffar) var för några veckor sen är det såklart stor skillnad. Nu ser man till och med hur magen buffas till, att något liksom sparkar inifrån. Häftigt men också lite läskigt.
Har fått problem med mitt vänstra öra sen förkylningen var i sitt esse. Börjar bli orolig för om det är så här det går till när man får öroninflammation. Hade funderingar på att ringa vårdecentralen då de på vårdguiden tyckte jag skulle göra det igår, men helst vill jag ju slippa gå till läkaren så klart. Jag tror jag väntar in morgondagen också och ser om det blir bättre. Som vanligt tänker jag - kan det här påverka den lill*. Men tycker att örat sitter så långt ifrån bebisen som det nästan bara går att det inte borde vara någon fara.
Jobbar idag. Bara två dagar till efter det här. Håll ut! Ikväll ska jag träffa Klara för första gången på nästan ett halvår. Ska bli så roligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar