Det gick bara inte...

Så är det måndag igen och jag paltade mig upp som vanligt i morse tillsammans med mannen. Åt frukost, klädde på oss och packade matlådan. Hela tiden hade jag en konstig känsla i kroppen - inte behaglig för fem öre. Vi gick mot t-banan och kom med ett tåg alldeles lagom men jag kände hur kroppen bara mer och mer fick panik. Väl på tåget tänkte jag att nu faller jag ihop snart. Sa till mannen att det kanske inte var så bra idé att pallra sig iväg trots allt och hoppade av efter en station. För att vända hem. Kroppen ville verkligen inte. Tårarna rann av förtvivlan att inte kunna åka till jobbet. Jag gick hela vägen hem och funderade och funderade på om jag skulle ge det ett försök till men väl hemma ringde jag mannen som sa att "nu har du redan tagit ett beslut". Så det blev till att ringa chefen och förklara att jag varit på väg till jobbet men fick avbryta - jobbar dock hemma istället. Så nu sitter jag här, i sällskap med Jersey (och magen såklart! :-) ), och jobbar. Sån tur att jag kan göra det. Tänkte inte att kroppen skulle säga ifrån riktigt så här tidigt. Vill verkligen försöka klara av det hela en månad till. Peppar, peppar!